Svenska Akademien – CTRL+ALT+DELETE

Ny låt! Och det var på tiden. Lite drygt ett halvår sedan sist ju! Idag är det ingen mindre än Sara som får bestämma världens bästa låt! Självklart handlar det om svensk.. jag menar skånsk.. reggae! 🙂 Jag lämnar ordet till Sara! //Hampe

——————————————————————————————————————

Hampus har haft godheten att bevilja mig ett gästinlägg i hans blogg helt utan att jag gjort mig förtjänt av det genom att vinna någon tävling. Kanske mest för sin egen skull eftersom jag skulle klättra på väggarna om jag kunde; jag är hemma sjukskriven med ett nyopererat knä. Och tillfället blir desto mer lämpligt valt eftersom jag får chansen att hylla världens bästa låt i dimmorna av morfinrus i vilket även duggregn och fiskpinnar tycks ganska underbart.

Vilken är då världens bästa låt? Svaret är såklart CTRL+ALT+DELETE av Svenska Akademien. Det skånska reggaebandet har lagt soundtracket till min sena tonårsperiod, från första avskalade hiphop/ragga-skivan “Med anledning av” till senare klassisk roots-reggae skivan “Tändstickor för mörkrädda” varifrån låten kommer. Hela skivan kombinerar på ett makalöst sätt skönt bastungt baktaktsgung med rappa, sylvassa texter.

Om förra skivan var en naken, hetsig, ilsken ordström om allt som är fel i vårt samhälle har man nu tagit ett steg tillbaka och betraktar allt på ett uppgivet och sorgset sätt, men ändå inte utan att bita ifrån ibland.

Skönheten i CTRL+ALT+DELETE ligger mycket i kontraster. Leias honungslena stämma, General Knas skönt tunga bastoast, Sture Alléns ettriga smatter- allt på härligt Landskronamål- flätas här samman till en fullkomlig väv. Texten är i enlighet med resten av skivan klart samhällskritisk; det vore bäst att bara reboota hela skiten. Men oavsett var man står i det politiska landskapet kan man inte låta bli att låta sig imponeras av passionen och uppriktigheten i texten. Det finns själ och hjärta och ett engagemang som tar sig uttryck i ömsom mjuk, uppgiven vemod och ömsom kantig, in-your-face, upprorisk ilska. Återigen, kontrasternas skönhet.

Och att text och musik gifter sig på ett så fulländat sätt är orsaken till att CTRL+ALT+DELETE är världens bästa låt.

Big up, som Marley skulle säga.

Svenska Akademien – CTRL+ALT+DELETE

/Sara Olausson

Maria Mena – The Art Of Forgiveness

Första gången jag hörde norska Maria Mena var när hon hade släppt Apparently Unaffected-skivan. En skiva lika strålande som ojämn. Åtminstone om jag är domaren. Och det är jag ju. Jag fastnade blixtsnabbt för de pricksäkra sångmelodierna, de schyssta arren på låtarna och hennes sköra röst. Skivan gick på högvarv, trots att jag har något svårt för de i min mening alltför söta dur-visorna. Tyvärr blev jag inte alltför förtjust i någon av uppföljningsskivorna, så jag det var med ganska små förhoppningar jag tog mig an “Victoria”, Maria Mena’s nya skiva.

En mer positiv överraskning har jag sällan varit med om. Jag vågar påstå att den här skivan är ett pop-mästerverk. Fokus ligger betydligt mer på dramatiska melodier och harmonier och det hela är betydligt kraftfullare än tidigare. Visst finns det någon lite stereotyp dänga i mitten, och öppningslåten (titelspåret Victoria) var kanske inte sådär strålande. Majoriteten av låtarna håller en som på nålar, särskilt andra delen av skivan. Kombinationen av de mörka, ibland nästan trasiga arrangemangen och Maria’s sköra, ibland nästan docksöta röst ger en så jäkla bra stämning. Lyriken vinner också enormt på musiken, då de Maria Mena-typiska “misslyckad relation”-texterna får ett helt annat tryck.

Inser nu att jag talar om en hel skiva och inte en låt. Det är svårt att välja ut det allra bästa ur en hel säck fylld med guld, så det blir lite på måfå. Lyssna på hela skivan. Många gånger. Högt. I lurar. Och mörker.

The Art Of Forgiveness är världens bästa låt. Så får det bli. Den beskriver ganska bra hur skivan låter, med sina sockersöta verser som slås sönder av en dramatisk aggrorefräng.

Jag såg Maria Mena live på Mosebacke för någon månad sedan, vilket var helt fantastiskt. Live kom dramatiken fram ännu bättre, och musiken blev en rejäl dos hårdare och mer energisk när hennes trumslagare fick dundra på.

Maria Mena – The Art Of Forgiveness

Iron Maiden – To Tame A Land


Idag blir det en nostalgitripp till hårdrockens guldålder i början av åttiotalet. När jag var liten bestod mitt musiklyssnande nästan uteslutande av Judas Priest och Iron Maiden. Idag är smaken lite mer varierad, men dessa två giganter har givit ut skivor som fortfarande snurrar flitigt i skivspelaren. Med tanke på hur många hits och klassiska dängor Maiden har skrivit, blir låtvalet en aning obskyrt. Det är å andra sidan lite av poängen med denna blogg; att lyfta fram det underskattade och ibland ouppmärksammade. Med få undantag brukar Maiden lägga någon lång och episk låt sist på skivorna och skivan Piece of mind (1984) är sannerligen inte något av undantagen. To Tame A Land är en 7 minuter lång bentung, köttig historia betydligt mörkare än något annat på skivan. Efter det inledande gitarrintrot med de udda tonartsbytena säger det bara pang när tunggunget brakar loss. Det kommande gitarriffet är nog mitt absoluta favoritparti av Iron Maiden. Notera de svepande “vindmullerljuden” som väller in som piskande sandstormar i bakgrunden och bidrar till den ödesmättade stämningen. Appropå sand så handlar texten om historien Dune, skriven av Frank Herbert och senare filmatiserad av David Lynch. 

Om Dream Theater läser det här (har hört att dom brukar göra det) så vill jag bara säga att det var kul att ni gjorde en cover av just To Tame A Land av alla låtar. Tyvärr sög den dock. 

Skruva upp volymen, tänk på sand, törst och jättelika ökenmaskar och häpna över hur tung musik man kunde snickra ihop redan för över 25 år sedan. 

Iron Maiden – To Tame A Land

The Mars Volta – With Twilight As My Guide

Länge sedan senaste uppdateringen, men nu är det dags igen. Denna gång blir det vacker, psykadelisk rockballad av Mars Volta. Första gången jag hörde dessa var när de släppte debutskivan De-loused in the Comatorium, som jag fortfarande håller som en av mina favoritskivor genom tiderna. Mars Volta kan i största allmänhet vara svåra att komma överens med, då de har en tendens av spela svårt, stökigt och allmänt utflippat i många fall. Deras senaste skiva, Octahedron, är softare än tidigare album och enklare att ta till sig, även om den också har sina stunder av psykos och galenskap.

I denna låt, With Twilight As My Guide, briljerar Mars Volta med sin förmåga att skapa så vacker musik att man nästan går under. Vad handlar det om? You tell me… 🙂

http://open.spotify.com/track/5wMBHZBd8mZfZjgCUq4cdB

Text:

I’m bolted from within
from long conniving heights
The hale, it makes a special sound
that always stays into the night

She tells me I’m not capable
of what they accuse me
With no remorse I stand and say
that guilt is what I plead

My devil makes me dream
like no other mortal dreams
With a blank eye corner

The only way to see him
in the tunnel where he slept
By the longest tusk of corridors
numb below the neck

In my heart

Where he keeps them in
a vault of devil daughters

When I bend and kick in form
with twilight as my guide
In every home the ghost pays gossip
you can hear them if you try

When my quill begins to squirm
from the ashes in your urn
Your deviance is anything but faithful

My devil makes me dream
like no other mortal dreams
With a blank eye corner

The only way to see him
in the tunnel where he slept
By the longest tusk of corridors
numb below the neck

In my heart

Where he keeps them in
a vault of devil daughters

Everybody
in my dead leaves
Don’t you hide these
branches waiting

I’ve been watching
you four, two me
Don’t resign me
I’m not waiting

My devil makes me dream
like no other mortal dreams
With a blank eye corner

The only way to see him
in the tunnel where he slept
By the longest tusk of corridors
numb below the neck

In my heart

Where he keeps them in
a vault of devil daughters

Deep Purple – Child In Time

Idag bjuder Patrik Höglund, trummslagare och programmeringsgeni, samt framförallt vinnare i tävlingen, på Världens Bästa Låt! Håll till godo! //HamDeep Purplepe

Då Hampus bad mig att utse världens bästa låt trodde jag först att det skulle vara ett svårt uppdrag. Hur väger man låtarna Blackwater Park eller Ghost of Perdition med Opeth mot The Wonders at Your Feet med Dark Tranquillity? Kan man ens säga att Lord of This World med Sabbath existerar i samma dimension som Blinded by Fear med At the Gates? Var passar Lady Fantasy med Camel, Man on the Silver Mountain med Rainbow och Stand by Him med Ghost in? Det blir inte lättare om man går utanför hårdrocken och börjar betrakta Dia Psalma, Anna Ternheim, Queen, Roxette, fan till och med Tom Jones. Hur ska man kunna välja bland alla dessa?

Men valet är faktiskt lätt, och det är för att det finns en låt som står över de andra, som är i en klass för sig. Den låten är Child in Time med Deep Purple. Jag ska förklara varför nedan, men jag kan vänta medan ni följer den här länken till låten på Spotify:
Deep Purple – Child In Time

Såja. Hör ni? I början hör man en stor musiker vid namn Jon Lord spelar orgel, ackompanjerat av lite rideanslag från en annan stor musiker – Ian Paice på trummor. Ni har kanske redan hört talas om Ritchie Blackmore, som spelar gitarr. Han har spelat i en del andra band, t.ex. Rainbow. Roger Glover är en klippa på basen. Och Ian Gillian är helt magisk på sången. Det är så här man sjunger med inlevelse! Den här låten är så jävla bra för att man fort får en emotionell koppling till den. Låten känns i hela kroppen. Till slut sitter man där och ylar och slits med i crescendona. Det är musikalisk magi. Det är vackert. Det visar hur viktigt dynamik och känsla är i musik. Det är Deep Purple.

För att citera John Lord: “Our (Deep Purple’s) music is just as legitimate as Beethoven’s”.
Jo tjenare. Gå och lägg dig, Beethoven.

//Patrik

Vem visste mest?

Härmed avgörs tävlingen som annonserades i samband med lanseringen av denna blogg. Tävlingen gick ut på att helt enkelt gissa så många ansikten som möjligt i kollaget här ovan. Det blev en ganska jämn historia till slut. Patrik från Sundbyberg och Sara kom på en delad förstaplats med fem rätt var! Cia från Uppsala knep andra platsen med fyra rätt. Då Sara hade lite oschyssta fördelar, då hon ständigt blir indoktrinerad med min favoritmusik, får hon en (hedervärd!) diskvalificering samt en kram som sitt förstapris. Patrik vinner förstapriset som är att enväldigt få bestämma världens bästa låt. Cia kammar hem det (tills precis nu oannonserade!) andrapriset, som är att få bestämma världens näst bästa låt! Inte fy skam det heller.

Tack så mycket alla ni som försökte! Bra jobbat. Det var totalt sett bara tre stycken som förblev oidentifierade.

Nästa post blir alltså Patriks bidrag. Jag väntar med spänning!

Här kommer facit:

  1. Allan Petersson
  2. Mikael Åkerfeldt (Opeth)
  3. Shaggrath (Dimmu Borgir)
  4. Kaizers Orchestra
  5. Dan Andersson
  6. Thåström
  7. Annika Norlin (Säkert!, Hello Saferide)
  8. Rob Halford (Judas Priest)
  9. Promoe
  10. Fish …eller iallafall han näsa! (Marillion)
  11. Anneke van Giersbergen (The Gathering)

Big Bad Voodoo Daddy – Oh Yeah

Trots att många av världens bästa låt(ar) har skrivits i lilla Sverige, tänkte jag nu ta ett djärvt hopp över till det stora Hamburgarlandet i väst! Big Bad Voodoo Daddy (BBVD) bildades av sångaren/gitarristen Scotty Morris och var ett av de mer framgångsrika banden under den period under nittiotalet som brukar kallas för The Swing Revival. I korthet kom alla amerikaner plötsligt på att det coolaste som fanns var storbandsmusik från 40-talet. En skara band (BBVD, Brian Setzer Orchestra, Squirrel Nut Zippers osv) skapade sina egna moderniserade tolkningar av den mer orkestrerade sidan av sina föregångares musik (till skillnad från mer improvisationsfokuserade stilar som också var mäkta populära under samma era) där det ofta blandades in element av bland annat rock och rockabilly.  Den nya musiken kategoriseras ofta som “Neo-Swing”.

När jag först upptäckte Big Bad Voodoo Daddy för ca fem år sedan blev jag lite överhypad (det var ju en musikstil som jag alltid tidigare hade varit relativt ointresserad av!) och lyssnade på dom i överdrivna mått. Jag köpte till och med en hatt och gick en introduktionslektion i Lindyhop (att dansa Lindyhop är tyvärr omöjligt, så det var lite av ett misstag, om än ett ganska roligt sådant).

Världens bästa låt heter “Oh Yeah“. Det svänger bara något helt gruvligt om det här. Introriffet slår en som en tjock smocka i nyllet, den avskalade versen är helcool och walking bass-slingorna i refrängen är helt suveräna. Sordintrumpet är kanske det fränaste soloinstrumentet som finns.

Om man vill lyssna mer på BBVD skulle jag framförallt rekommendera skivan Americana Deluxe (som bara heter “Big Bad Voodoo Daddy” på Spotify) snarare än skivan Save My Soul (som Oh Yeah kommer ifrån). Låtarna Mr. Pinstripe Suit, King of Swing och Jumpin’ Jack från Americana Deluxe är helt sjukt bra.

Nu måste jag nog sätta på mig kostym och den där hatten och dricka tre stycken gin och tonic. Då kanske jag blir lika cool som Scotty Morris. Hejdå!

Spotify: Big Bad Voodoo Daddy – Oh Yeah

Opeth – The Grand Conjuration

Ny vecka och ny världens bästa låt! Jag skäms nästan lite för den dåliga fantasin, då Opeth redan av så många krönts till herrar på metall-täppan. Men med tanke på att mitt musiklyssnande från att jag var 6 år och upp till tidiga 20-årsåldern präglades av oerhörda mängder (säkert 80%) metal, och Opeth fortfarande spelas på högsta volym med jämna mellanrum, skulle det lite kännas som ett svek att inte nämna dom. Så idag mina vänner blir det hårdrock. Och svärord.

Mikael skriker

Mikael Åkerfeldt

Nu gör jag kanske någon upprörd, men i mina öron låter Opeth bäst när dom är riktigt förbannade och Mikael Åkerfeldt vrålar så att självaste farbror Bockfot skulle kissa på sig av förskräckelse. Damnation i all ära (en skiva som helt består av ganska stillsamma låtar), visst behärskar dom den sidan av musiken också… men… nja.

Därför valde jag ut ett av de ondaste alstren de har spottat ur sig. En i sammanhanget ganska ny låt, vilket kan kännas lite otippat från ett gammalt småkonservativt fan som jag. Men när jag hörde detta första gången blev jag så glad. Dom visade att dom fortfarande kunde skrämmas, och det med rågade mått.

Till denna låt gjorde dom en video (ja, ni ser! hitmaterial helt klart! tycker alla!), som kan kännas en aning “over the top”.

Många reagerade och tyckte att det var lite barnsligt och saknade det proffsiga, polerade stuk de förväntade sig av ett band som Opeth.

Gas - It's good for you

Från videon till The Grand Conjuration

Jag håller inte med. Polerat och proffsigt är ju så tråkigt! (en fälla som nästan alla sådana här elitband faller i ibland!). Jag tycker att det är härligt att dom vågar göra något så urspårat, då man alltid riskerar att folk tycker att det blir “fånigt”. Låten är farlig och stygg. Då förtjänar den fasiken en farlig och stygg video. Det är inte fånigt, det är fasen smutsigt, obehagligt och alldeles… alldeles… underbart.

Tummen upp till Bill Yukich som regisserade alla psykopater, ormar och halvavklädda människor! =)

Något jag tycker är fint i den här låten är att keyboarden används på ett så bra sätt. Det bidrar verkligen. Senast jag såg Opeth live blev jag irriterad på att dom lagt till en massa keyboard (alldeles för högt, som mest följde gitarrerna) på de gamla låtarna som inte är skrivna för det. Det blev pannkaka tycker jag. Här blir det dock helt strålande!

Nu blir det lite bonusnörderi. Dessa är mina favoritpartier (tidsangivelserna gäller Spotiy eller skivan, inte videon, som är klippt!):

  • 00:43: När distad bas tar över melodin i huvudriffet, och djävulska synthslingor susar runt i bakgrunden och bara för oväsen.
  • 1:58: Efter den lugna (om än lite hotfulla) lilla versen kastar dom plötsligt en hel kasse stora vassa stenar i huvet på den stackars lyssnaren. “The eyes, of the Devil. Fixed on, his sinners”. Jahopp. Pang! Återigen med dessa fantastiskt trasiga synthslingor i bakgrunden (vad pysslar han den där keyboard-Per med egentligen? tänker jag).
  • 4:33: “His orders in your mouth. A decree for domination”. Jädrar vad denna karl kan gapa. Makalöst.
  • 5:53: Sjung “The Grand Conjuration”, Micke. Aah, vänta lite… “The … Grand … Con- … -ju- … -ra- … -tion!” … Sådär ja. Tack för den. Ord och inga visor.
  • 6:31: Opeth’s bästa riff. Dom borde skriva en hel skiva där dom bara spelar det riffet om och om igen.

Sen kommer ett repetitivt och malande slut. Låter nästan som att dom väcker upp djävulen själv. Vad han nu kan ha att komma med efter denna studie i galenskap? Jag tror att han skulle få prestationsångest, den stackars Lucifer.

Fan vad det är gött med hårdrock ibland! Mer vansinne åt folket.

Spotify: Opeth – The Grand Conjuration

Video (Tyvärr låg upplösning. Observera att låten är klippt, bitvis lite konstigt, vilket pajar lite på några ställen, men det bör ju såklart ses ändå):

Text:

Continue reading

Glesbygd’n – Välkommen Hem

Jag har aldrig gillat Reggae. “Flummigt”, “alldeles för snällt”, “biter sig inte fast” har det låtit när nån försökt truga på mig Herr Bob Marley och liknande. Usch och fy tänkte jag. För en tid sedan, som nybliven sambo med en reggae-fantast, var jag tvungen att ge det hela en chans. I den något inavlade svenska reggaescenen visade det sig finnas några riktiga guldkorn! Svenska akademien, Kapten Röd med flera började regelbundet att dunsa i högtalarna hemma.

Världens bästa låt är Glesbygdn’s “Välkommen Hem”. Dessvärre finns den inte på Spotify, så det får bli en musikvideo idag. På något konspiratoriskt vis känns det som att Glesbygd’n redan visste att det var Världens Bästa Låt när dom gav ut den, då det enda för mig kända sättet att få tag på låten på CD är att köpa deras EP som kostar 400(!) kronor. Men men, är det världens bästa så är det…

Jag är fullständigt förälskad i den super-norrländska dialekten. Basgunget är helt galet (man måste lyssna på hög volym!) och gitarrsoundet fantastiskt. Melankoliskt och supervackert! Annika Norlin (Säkert! och Hello Saferide) gästar och bidrar med ännu mer ur-norrländska. Tycker hon gör en hjälteinsats; det hänger och kränger och är nästan riktigt surt ibland, men det blir bara så mitt i prick, just därför. Videon bidrar en hel del till magin. Så fullständigt rubbat, men ändå så vackert att det gör ont. Det får mig nästan att vilja åka på sommarsemester till Norrland och leta blåa rävar. Stora “kudos” till Filmarbetarn!

“Flummigt”… Ja. “För snällt”… Nej. “Biter sig inte fast”… Denna biter sig fast i hjärtat med sylvassa naglar.

Så, på med hörlurarna, tryck play, HD, fullscreen och ta emot Världens Bästa Låt.

Glesbygd´n – Välkommen hem from Filmarbetarn on Vimeo.

Hampe bloggar!

Hej interwebs!

Välkommen hit och tack för att du kikar in! På denna sida kommer jag ödmjukt och ytterst objektivt att utse VÄRLDENS BÄSTA LÅT… varje vecka, minst. Det ni! Det blir helt enkelt en jägarns massa bra musik som det vore sorgligt om du som musikentusiast missar.

Idén/bloggnamnet har jag på ett ungefär lånat från ett P3-program som gick för ca hundra år sedan. Dock upplevde jag att dom glömde ganska många låtar och det har ju skrivits ett par nya sedan dess. Jag kommer inte att begränsa mig till någon särskild genre. Det enda kravet jag har på låten är att den är bäst i världen.

Söndag känns som en bra dag för uppdateringar, och det råkar det ju vara just idag, så nu ska jag sätta mig och fundera på vilken den bästa låten är. Lovar att avslöja det under dagen.

Så tryck på den häringa bokmärkesknappen uppe i menyn! Och installera Spotify!

TÄVLING!

Som en liten lek får man vara med i tävlingen “gissa artisten/bandet” . Den som lyckas pricka in flest av artisterna/banden i kollaget här ovan vinner! (gissa även om ni bara kan en, för det är kul att se vilka som har gått in och läst!) Första pris är att få utse världens bästa låt en gång! Posta era bidrag som kommentarer (Leave a reply) till detta blogginlägg! Lycka till!